Jag grät när jag såg han och henne. Jag grät för att jag visste att han skulle lämna mig. Men mest grät jag för att jag visste att det inte längre var jag som fick honom att ticka, att det inte längre var jag som var det enda skälet till att gå upp på morgonen, så som jag kände för honom. Hon var den som var spännande och sådär lagom vackrast. Han hade glömt mig. Han hade glömt hur lätt jag blev sårad. Han hade glömt hur vi lovade varandra.
Men det som gör mest ont är att han har glömt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar